Terminator Salvation

termsalvAtt ge sig på en fjärde del i filmserien om Terminator, som inleddes redan på 80-talet, är ett vågspel. Huvudrollsinnehavare som den strålande Christian Bale, en av mina absoluta favoriter alltsedan fenomenala insatsen i ”American Psycho”, borgar dock för god kvalitet (Bale spelar John Connor).
Förväntningarna alltså hyfsat högt ställda efter praktfiaskot med trean, som egentligen helt kan bortses från i serien.

Ni kan grundstoryn, eller hur?
Hyperintelligent och helautomatiskt försvarsdatorsystem i USA, Skynet, blir tillräckligt smart för att upptäcka sin egen existens – och därmed också potentiella hot mot densamma. Den klassar människan som det största hotet och på bråkdelen av en sekund fattas beslutet att utplåna mänskligheten genom att starta tredje världskriget.

Året är nu 2018, tiden strax före den framtid som vi fick glimtar av i den första Terminator-filmen. Det är tiden efter apokalypsen, tredje världskriget. Alltså, den här gången inget tidsresande tillbaks till vår egen tid där en eller flera cyborger går löst på vår intet ont anande vardag. Personligen har jag sett fram emot denna framtidsmiljö ända sen de fåtal glimtar man fick i den första filmen – mörkt, skräckinjagande, våldsamt och öde.
Här lyckas i mitt tycke inte riktigt filmmakarna återskapa denna desperata miljö. Lite för varmt, lite för ljust – det är ju ändå efterdyningarna av ett världsomspännande atomkrig som skildras. Det borde vara kallare klimat, med atomvinter och radioaktivt regn som bjuds. Istället får vi ökenlandskap och hyfsat väder. Och inte ett spår av strålningsskador. Nåja.
Filmen inleds dock redan 2003, där vår andra huvudroll presenteras. Och redan här visar sig något av ett grundproblem genom filmen; alltför ytliga porträtt av karaktärerna. Vilka är de – och varför? Ett antal intressanta människoöden ges aldrig tid att fördjupas, utan det skrapas bara mer eller mindre lätt på ytan. Tyvärr har man istället valt att bränna den stora krutdurken på action. Non stop action. Två timmar film hade gärna för min del kunnat fördelas med större tyngdpunkt på karaktärer, eftertanke och djup. Precis när man i vissa sekvenser försiktigt börjat få en bild av människorna handlingen kretsar kring, avbryts det brutalt av hisnande jakter, våldsamma explosioner och skräckinjagande maskiner. Varje gång. Jag lovar – det finns tillräckligt med action kvar även för den lättuttråkade biobesökaren, även om en kvart, tjugo minuter skulle lagts på lite mer djup i storyn. Jag hittar fler dumheter som filmmakarna borde tänkt igenom lite bättre: det finns ingen som helst anledning att maskiner avsedda att vakta och döda öht byggs och formas till avbilder av människor eller skelett – inte förrän idén om infiltration i mänskliga motståndsrörelsen blir aktuell. Vilket alltså inte skett än, 2018. Det finns heller ingen som helst anledning att maskiner använder interface för att kommunicera med varandra vid exempelvis portar eller dörrlås. Tyvärr är denna känsla genomgående i filmen – skildringen av framtiden i orginalfilmen för över tjugo år sen är faktiskt mycket trovärdigare, än den som visas i Salvation. Trots att förutsättningarna idag är så oändligt mycket bättre rent tekniskt. Man har inte tänkt till och läst på tillräckligt. Det räcker inte att allt gjorts snyggare. För att avrunda klankandet lite så kan också nämnas att en del skeenden sker lite för lätt för att vara riktigt trovärdiga.

Det positiva då?
Actionscenerna är vilda och specialeffekterna hur bra som helst. Maskinerna är snygga, speciellt de flygande som man känner igen från ursprunget. Skådespelet är helt OK, men manuset tillåter som sagt inte något större djup. (Det slår mig att ingen nånsin verkar förvånad över nånting) Underhållningsvärdet är gott på stor bioduk. Och det bjuds också på en liten kort visit av orginalterminatorn 😉
Fraser som ”I’ll be back” och ”Come with me if you wanna live” har dock redan repeterats en gång för mycket, så det hade vi klarat oss utan denna gången.

Sammantaget: en film som hade förutsättningar att bli en fyra-femma, slarvas bort i ivern att göra actionspäckad blockbuster. T2 mutade redan in territoriet med häpnadsväckande, nyskapande grafiska effekter. Detta utan att tappa en hållbar historia och levande karaktärer. TS hade alla möjligheter att starta om efter T3:ans fullständiga flopp, men tappar tyvärr den viktigaste bollen: djupet. Idag räcker inte skitsnygga effekter, miljöer och massor av action.
Därför blir betyget bara 3 av 5.

(Att ta en öl innan två timmars biofilm bekräftades också vara en dålig idé.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s