Inglourious Basterds

inglouriousQuentin Tarantino är tillbaka. På fullt allvar den här gången. Allt sedan Pulp Fiction har hans produktioner fått mäta sig med denna, men inte riktigt nått upp till samma nivå.
Inglourious Basterds gör det.
Tarantino gör en krigsfilm om andra världskriget – lämnar alltså de trygga miljöerna med gangster- och våldsattribut, jargongen där ”motherfucker” kryddar varannan mening. Han gör en film med internationella mestadels ganska okända skådespelare, med dialog i minst tre språk – engelska, franska och tyska. Han väver in oväntad musik. Han gör filmen ändå omisskännligt ”Tarantinsk”.
Och han lyckas att få det hela i mål.

Skådespelet är lysande från alla håll, och här blir floskeln ”ingen nämnd, ingen glömd” adekvat. Manuset briljant överraskande gång på gång. Dialogen ofta rapp, komisk, men ändå vass och skrämmande kylig i vissa lägen. Gapskratten som ena sekunden framkallas fastnar nästa i halsen. Persongalleriet är genomgående intressant, även i de fall där ingen större bakgrund ges. Det finns inte så många större biroller, det finns istället flera huvudroller. Givetvis gott om våld, även om trailrarna utlovar mer våld än filmen innehåller. Men hur skulle man öht kunna berätta en film om nazisternas framfart under andra världskriget utan våld? Tvärtom är det många gånger helt nödvändigt, och det görs både brutalt och filmiskt effektivt.

5 av 5, och kanske årets mest inspirerande filmhändelse.

Annonser