The Soldier

Neal Asher

Början på en ny serie fokuserad på jainteknologin, den potentiellt förödande förmänskliga vapentekniken som spelat en stor roll i flera av Ashers Polityböcker.
   I romanen Line War stötte vi första gången på den kraftigt modifierade människan Orlandine, som drogs in i konflikterna kring jainteknologin. Här dyker hon upp igen. Hon vakar över ett dolt hörn av rymden där den obehagligt smittsamma jaintekniken hålls i karantän, långt från de civilisatoriska nätverk som skulle trasas sönder om den släpptes lös. Orlandine har sällskap av Draken, den mystiska förmänskliga intelligensen som sitter på omfattande kunskaper om jainkulturen, men avslöjar inte för den att hon smider planer på hur jains arv en gång för alla skulle kunna utplånas från Vintergatan.
   Det saknas nämligen inte intressenter som inbillar sig att de skulle kunna dra nytta av teknologin. Och någonting håller på att förändras. Kanske är inte jainkulturen så död som den verkade. Ett interstellärt krig hotar att blossa upp.

Asher har för vana att skriva medryckande och raka historier. Här hänfaller han dock till att dels brodera ut lite för mycket i alltför många trådar utan att riktigt hålla ihop dem, väva in alltför många AI:n utan att lyckas skildra dem på samma nivå som Iain Banks brukade, samt att han faller i fällan att skildra alla aliens som jordiska djur.

Annonser

Iron Gold

irongoldPierce Brown

Darrow gjorde slut på århundraden av förtryck på Mars, men till ett högt pris. I sitt fäste på Venus drömmer en ättling till den döda kejsaren om hämnd. På Mars frågar sig en ung, röd flicka vad friheten har gett henne. Var det bara ännu en av överhetens lögner? Revolutionen har släppt lös krafter som hotar hela solsystemet.

Om man gillar komplexiteten som finns i Game of Thrones kan man mycket väl falla för denna. När ont och gott inte är så enkelt som svart och vitt, utan betydligt mer mångfacetterat och komplext. Dock, även om detta är en science fiction så undrar man ibland om det inte är en mytologisk saga man läser. Så invävda är nämligen namn och uttryck från både romersk, grekisk och nordisk mytologi att det bitvis blir lite fånigt.
Boken är skriven ur fyra personers perspektiv, och alla är skrivna i jag-form. Det här gjorde det lite svårt i början att komma in i boken, tillsammans med att detta är den fjärde boken, som följer efter en trilogi som utspelar sig tio år tidigare. Dessa två faktorer gör att det dels ges en ganska fattig visuell bild av de personer som berättar, dels är många av förutsättningarna och bakgrundshistorier tagna för givna.
Men boken är välskriven och man fångas upp efter en bit in i boken. Jag tyckte dessutom att alla fyra separata trådar var intressanta att följa, vilket långtifrån alltid är fallet.

Revenger

166134Alastair Reynolds

Från en fjärran framtid kommer den här äventyrshistorien med tydliga drag av Skattkammarön.
   Vintergatan har sett mäktiga riken uppstå och falla. Planeter har förstörts och återskapats. Men solsystemet består, om än förändrat till oigenkännlighet. I ruinerna efter främmande civilisationer lever mänskligheten vidare, och den är sig lik.
   Kapten Rackamore och hans besättning ombord på solseglaren Monetta’s Mourn söker bland solsystemets fragmenterade världar efter värdefulla artefakter som lämnats kvar i bråten efter glömda civilisationer. Helt färska ombord är två systrar, Adrana och Fura Ness, som har tagit hyra mot sin fars vilja för att betala av familjens skulder. Det hela börjar som ett spännande äventyr, men det dröjer inte länge förrän allt går helt överstyr. Systrarna skiljs åt och vi får följa Fura i hennes sökande efter systern och, som titeln antyder, hämnd.

Jaha ja. Reynolds i lite lightare skepnad. Tyvärr tar han avstamp alltför mycket i 16-1700-talens historier om pirater och segelfartyg. T o m året boken utspelar sig är 1755. Iofs i en helt annan tideräkning men ändå, kom igen! Klädesplagg och andra attribut likaså. ”Rackamore”? Lite mer fantasi kan man väl kräva ändå?
Bortsett från detta lyckas han hålla storyn genom boken (annars brukar hans böcker gå ut starkt för att sen slutta utför till slutet), även om klimax verkligen inte är Reynolds starka sida. Uppgörelsen som boken strävar mot blir lite grann ett ”jaså”, och twitchen som presenteras har gjorts betydligt bättre av Mike Resnick i ”Santiago”.