Kategoriarkiv: Resa

Analipsi – Kreta, Grekland

125px-Flag_of_GreeceHotell: Elpida apts
Resebolag: Fritidsresor
Typ / pris: spec / 10 800 (2 vuxna, 1 barn)
Flyg: ARL-HER, TUI Fly, Boeing 737-800

Att resa med barn är inte detsamma som att resa utan.
Kvällsutflykter sker högst motvilligt då barnsben helt plötsligt kan drabbas av akut trötthet. Den försvinner givetvis magiskt när en lekplats dyker upp.
Saltvatten smakar inte gott, så poolen föredras av den lilla reseledaren. Havet har besökts två gånger på hela veckan. Alldeles för fattigt för egen del. Att sitta vid poolen på hotellet är inte min melodi, alls. Men man får anpassa sig och göra egna små utstickare en och en istället. Vädret började med beskedliga 25 grader men har framåt avresedagen idag stigit till uppåt 30. Molnfri till lätt disig himmel.

Nu har den lilla orten Analipsi inte så mycket att bjuda på längre. Krisen har även drabbat Kreta. Ungefär för två år sen började butiker och restauranger att slå igen, upplyste tanten vid poolen. Sen 15 år tillbaka har hon varje år återkommit ner till hotell Elpida.
Krisen märks också på den långa strandpromenaden där gatubelysningens armaturer har eroderat, de flesta glödlampor slocknat och ingen gör något underhåll längre. Det gäller också de tre huvudgator som går i nord-sydlig riktning, från motorvägen ner till stranden. Samtidigt existerar lyxhotellen som egna stora enklaver, där all inclusive regerar och poolerna sträcker sig ända fram till altanen hos varje rum. Dessa etablissemang saknar helt lokal koppling och tillför inget till området, särskilt inte som de flesta av deras gäster håller sig innanför murarna.

De tre huvudgatorna löper som sagt parallellt med varandra, och har knappt någon förbindelse utom längst ner vid strandpromenaden. Hotell Elpida ligger vid en av dessa, och det hade varit kort och lätt avstånd att kunna kila tvärs över till det lilla centrum man kan mena finns i närheten av kyrkan mitt i byn. Men eftersom någon lokal planerare haft huvet under armen har man låtit bli att knyta ihop huvudgatorna.
I centrumet, om man nu kan kalla det så, hittar man några äldre familjeägda restauranger som fortfarande är öppna. I övrigt är det flesta butiker och senare etableringar igenslagna. Gatorna är mörka och bitvis ganska öde. Man ser också en hel del lägenhetsbyggnader som står tomma och igenbommade. Några supermarkets och biluthyrare tillhör de få verksamheter som fortfarande klarat sig. Det är ganska sorgligt.

Hotell Elpida Apts kan vi absolut rekommendera till den som tänker sig besöka Analipsi. Ett familjeägt lägenhetshotell som ligger som en liten grön oas inklämd mellan olivodlingar, med ett fint poolområde och poolbar där man kan förfriska sig och även äta lättare måltider. Ägaren Dimitros är den som oftast huserar bakom baren. 500 m längre ner ligger stranden, som är blandad sten och finare sand. Gott om solstolar som ligger runt €6 för två inkl parasoll.

Matmässigt har Analipsi bjudit på ganska bra inhemska rätter, där en kleftiko på restaurang Tsalos och en egen gryta med spaghetti på taverna Analipsi plockade hem högst poäng hos mig. Tsalos verkar anses som ett riktigt turisthak, med överdrivet grekisk look och inramning, men lyckas servera vällagad genuin mat.

Vi har förstås också umgåtts med familjen Tzagkarakis, där matriarken är svensk skolkamrat och nära vän till sambon. Ett besök uppe i bergen på Karsanoss, och deras restaurang som bjudit på kretensisk afton med mat, dyck och traditionell grekisk dans. Nikos står fortfarande på glaset, ovanpå flaskan, ovanpå bordet. Sönerna som nu blivit 12 resp 17 år, hastar runt mellan borden och och serverar och plockar disk. Restaurangen var fullsatt denna gång och de verkar trots krisen klara sig hyggligt. Men som Anna säger, Kreta har inte sett nån kris än jämfört med fastlandet. Priserna ligger i stort på samma nivå som i Sverige och en hygglig lön på hälften av en svensk.

 

Laganás – Zakynthos, Grekland

Hotell: Anadiomeni
Resebolag: Air Tours
Typ / pris: spec / 2390
Flyg: ARN-ZTH, S A S, Boeing 737-800

Återigen – det skulle ha blivit Cypern. Men vi väljer tydligen fel vecka. Veckan före kunde man åka för 1700, veckan vi tagit ledigt försvann alla Fritidsresors turer i ett nafs och priset hos övriga hamnade kring 4000. Det fick istället bli den grekiska ön Zakynthos som ligger utanför Greklands väskust. Det fick också bli en ny oprövad researrangör; Air Tours, vilket visade sig fungera hur bra som helst. Så länge det finns nån som tar emot när man landar och kan peka ut rätt transferbuss så fungerar det. Vi hade via Air Tours också möjligheten att välja hotell, till skillnad från ospec som vi brukar åka. Hotellet var ett mindre familjeägt utan några större fel, men kanske inte riktigt ett 3+ som angivits utan snarare kanske 2+.
Vädret var hela tiden varmt, runt 25-27 grader, men sol och regn turades om varannan dag ungefär.

Den ekonomiska krisen har satt rejäla avtryck i Grekland. Detta märktes tydligt på Zakynthos då det kändes som c:a 2/3 av alla hotell, restauranger och affärer stod tomma, igenbommade och övergivna. Nybyggnationer hade avbrutits och tomma skal stod lite överallt längs med vägar och inne i byarna.
Laganás är en by som ligger 8 km från flygplatsen. Till största delen består den av hotell, restauranger och supermarkets. Byggnationen är övervägande låg och ganska småskalig. Till skillnad från de flesta semesterorter har inte stället någon strandpromenad, utan istället en huvudgata vinkelrätt upp från stranden i ena änden av byn. Här hittar man förutom barerna även lite strippklubbar – om än nedlagda för säsongen eller för krisens skull. Laganás är under högsäsong mest ett tillhåll för festande ungdomar och nu framåt hösten var det mest 30-50 – åringar med eller utan barn som dominerade. En irriterande egenhet som man mest brukar förknippa med resmål i Egypten eller Turkiet är alla inkastare som ska locka in förbipasserande till just deras hak.

Stränderna är fina, långgrunt med klart och varmt vatten, och finkornig ljus sand på botten. Två solstolar med parasol hyr man för €5. Längs med stranden ligger strandbarerna tätpackade och givetvis återfinns ambulerande säljare av massage, fresh fruit, donuts och diverse meningslösa prylar som piratkopierade DVD, CD, klockor och glasögon. Det lättaste sättet att undvika dem är att helt enkelt inte se dem.

Vill man se ön så kan man välja på att antingen hyra bil och åka runt längs småvägarna eller att ta en heldagstur med båt runt hela ön. Kostade €18 per person inkl buss till Zakynthos ”stad” där båten väntade. Vi försökte under andra dagen, då vädret var mulet och regnigt att ta lokalbussen till samma ort. Det gick inte. För bussen gick inte. Iaf inte de två timmar vi väntade medan två tider i tidtabellen passerade helt utan buss. Vi fick ingen riktig förklaring mer än att det brukade vara så, men fick istället hjälp att ringa en taxi som efter ytterligare omotiverad väntan till slut anlände och tog oss in till ”staden”, som inte var så mycket till stad utan snarare en mindre ort med hamn. Vi gick fram och tillbaka längs kajen, åt lunch och sen hem igen med av en slump samma taxi. Jag tror vi sammanfattade Zakynthos stad som ”något större med något sämre utbud än Laganás”. Så ganska bortkastat egentligen.
Båtturen däremot kan rekommenderas. Tar c:a åtta timmar, då man passerar vid bl a tre av deras största landmärken: Blue Caves, ihåliga grottformationer med ljusblått vatten, Smuggler´s Wreck, en strandad gammal båt som ligger uppe i sanddynorna i en otillgänglig vik med djupturkost vatten och nästan kritvit sand- och stenstrand, samt förbi Laganás-bukten där de fridlysta sköldpaddorna Caretta caretta lägger sina ägg och tydligen ska simma. Vi såg inga, men vi såg deras lagda ägg som vaktades och skyddades på stranden strax nordost om Laganás. Naturen och topografin längs med vattnet är sevärt; stora klippväggar av sand- eller kalksten som reser sig upp ur det ljusblå vattnet, grottformationer och skogsbeklädda kullar.

Maten var förstås god eftersom den är grekisk (förutsatt att man gillar grekiskt förstås) och generellt kan man säga att ju närmare Main street restaurangen i Laganás låg, desto sämre. En av de bättre vi åt på låg bara ett stenkast från hotellet.
Även om den brittiska matinvasionen också drabbat Grekland kan man lätt hitta inhemsk mat här, till skillnad från Mallorca och Lanzarote där man fick söka medelst lupp och kikare.

Det stället faller på är bristen på saker att göra om vädret är dåligt eller solen gått ner. Det finns ingen större stad att åka till, utbudet på butiker eller intressanta ställen att gå till är dåligt och det generella läget att så mycket står tomt och övergivet sänker verkligen intrycket. Därför blir återkomstfaktorn låg.

Lissabon, Portugal

Resmål: Lissabon
Hotell: Vip Executive Madrid
Resebolag: Expedia
Typ / pris: Flyg + hotell, fyra dagar / 3 925
Flyg: GOT-CPH-LIS, SAS/TAP, CRJ900/Airbus A319

Lissabon är europeiska fastlandets västligaste huvudstad. Staden ligger i västra Portugal vid floden Tejos mynning i Atlanten och har ungefär 2,4 miljoner invånare. Lissabons historiska centrum ligger på sju kullar, vilket ger stora nivåskillnader på många ställen mellan olika stadsdelar. Det blir många branta gator, trappor och t o m hissar som förflyttar oss mellan de olika nivåerna.
Alfama strax öster om centrum är den stadsdel där staden har sitt ursprung. Belägen på en hög kulle ligger den gamla borgen Castelo São Jorge, som har sin grund i morernas fästning från 800-talet och som togs i besittning 1147 av de kristna. Lissabon blev huvudstad 1255.
Det närmaste området i anslutning till borgen är stadens grund. Senare har innerstaden spridit sig neråt och västerut längs Tejos strand, och idag består innerstaden av från väster Bairo Alto, Baixa centralt i mitten och det äldsta Alfama i öster. Baixa förlängs norrut längs med den hårt trafikerade Avenida de Liberdade och det omgivande Avenida. Allra längst ner i Baixa ligger den öppna stora platsen Praça do Comércio, omgivet på tre sidor av officiella lejongula byggnader, med den fjärde sidan öppen ner mot floden. Mitt på motsatt sida ligger en stor port som öppnar sig mot Rua Augusta och de handelskvarter som täcker stora delar av Baixa.
1755 drabbades staden av en mycket kraftig jordbävning som raserade stora delar av det gamla Baixa, som istället byggdes upp efter modernare snitt med rakare vägnät och rutmönster. Stadsdelen består alltså av betydligt nyare 1700-talsbyggnation jämfört med de riktigt gamla delarna i Alfama från 12-1300-talet och Bairo Alto från 1500-talet. Och det allra mesta står kvar än idag i varierande skick.

Vi reste med bokat flyg + hotell, vilket funkade alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller förseningar och resan inkluderade t o m mat på planet från Köpenhamn till Lissabon (vilket inte vi fattade på vägen ner).
Väl framme vid kvart över elva var det bara att ta flygbuss in mot centrum och hoppa av vid Praça Marqués de Pombal, i närheten av där vårt hotell skulle ligga. Bussresan kostade €3,50 och biljetten gällde sen ett dygn på all kollektivtrafik – mycket välkomnande gest. Överlag fungerade lokaltrafiken mycket bra, allt från gamla gnissliga småspårvagnar som klättrade uppför snirkliga gränder, till moderna bussar och en effektiv och snabb tunnelbana. För ett dygnskort på €3,70 kunde man åka hur mycket man ville. Trots detta har vi nog aldrig gått så mycket på fyra dagar som denna resa 😉 Det inleddes med att vi lyckades gå vilse på väg till hotellet. Inte för att vi kom så långt bort, men att vissa gator är belägna på en högre eller lägre nivå gjorde att korsningar man räknande med skulle finnas inte befann sig där de borde. Vi gick bara ett stenkast från hotellets gata men lyckades ändå yra runt i en timme.
Till slut hittade vi rätt och välkomnades in på hotellet av trevlig och hjälpsam personal, fick lite tips om hur och var man skulle åka, och sen nyckel till rummet som erbjöd en ren och skön standard med hårda men ändå bra sängar. Frukost ingick inte.

Vädret hade veckan innan varit varmt och soligt, men när vi anlände var det nere i 18 grader och blåsigt med regnstänk i luften. Sånt som påverkar åtminstone mitt första intryck av en plats. Vi begav oss ut och ner mot centrum, via Av de Liberdade – tungt trafikerad med sju-åtta filer framrusande fordon. Men stannar man bara vid övergångsställen behöver man inte vänta särskilt länge förrän man får grönt att gå över. Avenyn är väldigt bred och sträcker sig från M de Pombal ner mot Rossío, där den delar sig i mindre gator ner mot Baixa och floden. Den är också som en stor, lång park eftersom en mycket kraftig allé befinner sig i mitten och längs med sidorna. Lätt att gå ner mot centrum – desto tyngre att gå tillbaka i uppförsbacke!

Det märks att det är en storstad man kommit till. Mycket folk rör sig åt alla håll, till fots, med bil, med buss och spårvagn. Tempot är högt, många är målmedvetet på väg nånstans, dygnet runt. De allra flesta är portugiser, så även om det finns gott om turister blir inte intrycket av stan turistisk. Byggnationen är överlag gammal i innerstan. Vissa byggnader är fantastiskt utsmyckade och arkitektoniskt utsirade, t ex centralstationen vid Rossío. Tyvärr är underhållet eftersatt på många privata hus. Fasaderna är slitna och putsen faller av, det väldigt speciella kaklet man klär många byggnader med är ofta smutsigt eller bitvis trasigt. Nedre centrum skulle må bra av en högre grad av rengöring och putsning av själva byggnaderna – att arvet förvaltas bättre. Kanske har man blivit lite för hemmablinda för det man har?
Renhållningen i övrigt kan man inte klaga på. Trottoarer och vägar är stenlagda och oftast så polerade av alla traskande fötter att de glänser i motljus. Oftast är det vita småstenar man lagt på trottoarerna och torg, som tillsammans med svarta bildar mönster och ibland texter.

Vi hann med oväntat mycket första dagen, en sväng in på Bairo Alto och även en bit upp på Alfama. Spårvagn 28 är en utmärkt tripp om man vill åka runt på en egen oguidad sightseeing i de centrala delarna.
Dag två inleddes med frukost på ett ”Pasteleira” i närheten av Pombal, där vi fick gott kaffe med smörgås, färskpressad juice och alldeles för hårdkokt ägg.
Pasteleiras måste förklaras. Portugiserna, eller kanske främst Lissaboninvånarna, är omåttligt förtjusta i fika. En Pasteleira kan likställas med ett portugisiskt konditori där man kan botanisera främst bland deras söta och fyllda bakverk, ofta baserade på smördeg och smakandes vanilj, kanel, nötter eller mandel. En klassiker är Pastéis de Nata, som ser ut i formen som lite större mazariner, fyllda med vanilj- och kanelkräm. Utsökta små saker 🙂
Mat, när vi ändå är inne på ämnet, fick jag ett blandat intryck av. Salladerna var rent ut sagt tråkiga, lite riven morot och sallad, tomat och ibland gurka. Kött är ofta grillat, åt ett välsmakande grillat lamm.
Fisk och skaldjur är ju förstås det som gäller. Nationalrätten är olika former av bacalhau (torkad torsk). Vi prövade två helt olika varianter där den ena (a brás) var strimlad torsk, strimlad potatis och strimlad lök, ihoprört med äggstanning och stekt. Gott och lättätet. Den andra varianten var mer som en fiskgratäng med grädde och lök. Bacalhau får nog främst ses som funktionell vardagsmat.
Grillad svärdfisk (espada) var däremot en riktig höjdare. Fantastiskt gott fiskkött. Grillade sardiner, som ska vara ett måste att pröva, blev aldrig av att vi testade.
Dryck, ja där hittade vi en klar favorit i det vita pärlande Casal Garcia, ett s k vinho verde (ungt vin) som serverades mycket kallt och fungerade utmärkt i värmen till maten. Öl, tre olika varianter av Sagres, där Bohemia nog fick bli min favorit, lite halvmörk mustig, men lättdrucken. Körsbärsvinet Ginja som aperitif eller bara ett trevligt tidsfördriv, fanns i många olika varianter. Från Espinheira hittade vi den vinnande varianten, mer styrka, mindra sötma. Portvin behöver vi inte ens nämna.

Sevärdheter finns det fler än man hinner med på fyra dagar ens om man ligger i. Trots det får vi nog säga att vi hann med de flesta och kanske de bästa. Borgen förstås, där man plötsligt befinner sig innanför murarna i en tystnad som förflyttar en bort från storstan. Omgivande stadsdel känns som en mindre by dit trafikbruset nerifrån inte hittar. Försvarstornet i Belém, som ligger placerat en bit ut i floden, det gigantiska monumentet över Portugal som sjöfararnation ett stenkast därifrån och på andra sidan den tungt trafikerade trafikleden ligger klosterkyrkan Mosteiro dos Jerónimos med sina detaljerat utsirade detaljer.
Inne i stan igen förstås hissen Santa Justa som med sina 45 meter flyttar dig från en stadsdel till en annan och ger en fantastisk utsikt och överblick över centrum och upp mot berget där borgen ligger.
Det första som möter en när man klivit ur (förutom den hänförande utsikten) är ruinen av Igreja do Carmo, en katedral som delvis störtade samman under jordbävningen 1755. Det andra är ett idylliskt litet torg som leder upp till Chiado och stadens lyxigare affärsgator. Det tredje var en man från Senegal som med generositet gav oss handgjorda smycken – bara för att han den dagen var så glad! Fast han ville ju ha ett litet bidrag förstås, efteråt. Inte för sakerna, för dem fick vi ju som en gåva. Nej, för att vi nu blivit så goda vänner 😀 Den gick inte hem alls kan jag säga. Han fick slokörat försöka den manövern med nån annan istället.
Lite andra udda affärsförslag man fick titt som tätt var försiktiga erbjudanden att köpa ”haschisch”, ”coke” och ”good stuff”. Ett vänligt men bestämt ”No thank you” var tydligt nog, och det blev aldrig någon otrevlig eller hotfull känsla.

Om man skulle tröttna på trånga gränder, 1700-talsbyggnader och skramlande spårvagnar, så ligger nordost om centrum området Oriente och Parque das Nações (Nationernas park). Inför världsutställningen Expo-98 skövlade man här ett gammalt industri- och hamnområde och byggde en ny stadsdel i helt modern arkitektur med stora mässhallar, arenor och mycket lyxiga köpcentra. Man tar sig dit på några få minuter med röd linje i tunnelbanan.

Just nu ser det ut så här i Lissabon: