Influenser & Inspiration

– sånt som direkt eller indirekt påverkat mitt musikskapande

MUSE

Inspirerande musik till tusen om än ingen influens. Det här bandet kombinerar pop/rock/progressivt/ekvilibristiskt musicerande till något alldeles eget och fantastiskt stort. Särskilt roligt att kunna upptäcka ny musik fortfarande som ger en rejäl kick. Det mest otroliga är hur de lyckas leverera yppersta kvalitet även live.

MIKE OLDFIELD

PORCUPINE TREE

De visar tydligt att det inte finns nåt som helst motsatsförhållande mellan invecklad progressiv musik och en riktigt bra pop-/rockdänga. Skivorna ”In Absentia” och ”Deadwing” är rakt igenom riktigt bra – och musikaliskt utmanande.

RUSH

Man kan faktiskt säga att det är Rush fel – eller förtjänst – att jag gör den musik jag gör idag. Efter att jag hörde det över fyra minuter fantastiskt mäktiga introt till Xanadu 1987 vidgades mitt musikaliska spektra enormt. En ingång till det man kallar symfonisk eller progressiv rock. Geddy Lee på bas (ofta dubblerande på synth och Taurus-pedaler), Neil Peart på trummor och lustigkurren Alex Lifeson på gitarr, ger en fantastisk rocktgrio instrumentalt. Jag har alltid haft lite svårt för Geddy Lees gälla röst och ibland kan låtmaterialet, särskilt under delar av 80-90-talet, vara ganska utslätat. Jag lyssnade mycket på deras plattor från slutet på 80-talet och kanske 4-5 år framåt. Därefter har de kommit och gått. När vi byggde pm Studio så fick Rush vara soundtrack. 2004 såg jag dem i Globen.

JOE SATRIANI

När Satriani släppte sitt första album 1986 blev man serverad en helt ny standard för hur gitarr skulle låta. Dels att instrumentalt står alldeles utmärkt för sig självt, dels att rena och snygga gitarrljud levererar brutala riff och blixtrande solon ännu bättre än metal-idelaet man tidigare fastnat för. Not of This Earth står fortfarande högt i kurs.

VANGELIS

Första gången jag hörde Evánghelos Papathanassíous musik var i Carl Sagans fantastiska filosofiska faktaserie om rymden, Kosmos, tidigt 80-tal. Som genomgående tema låg ”Heaven and Hell” och andra av Vangelis verk. Kombinationen av Sagans inlevelsefulla berättande om universum och Vangelis musik var oslagbar, och satte djupt avtryck både musikaliskt och sådde fröet till mitt intresse för rymden och science fiction.

Vangelis har sen gjort flera soundtrack, bl a till Blade Runner, Conquest of Paradise, och kanske det mest kända: Chariots of Fire. Sällan har dock något ljudit så pampigt som temat ur Conquest of Paradise.

Vangelis är mästare på att använda repetition i sin musik och gradvis få verken att växa – något jag definitivt influerats av. Lägg märke till hur fint han löser upp repetitionen vid 4:00 och tar stycket ”Alpha” till helt nya höjder:

YES

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s