Iron Gold

irongoldPierce Brown

Darrow gjorde slut på århundraden av förtryck på Mars, men till ett högt pris. I sitt fäste på Venus drömmer en ättling till den döda kejsaren om hämnd. På Mars frågar sig en ung, röd flicka vad friheten har gett henne. Var det bara ännu en av överhetens lögner? Revolutionen har släppt lös krafter som hotar hela solsystemet.

Om man gillar komplexiteten som finns i Game of Thrones kan man mycket väl falla för denna. När ont och gott inte är så enkelt som svart och vitt, utan betydligt mer mångfacetterat och komplext. Dock, även om detta är en science fiction så undrar man ibland om det inte är en mytologisk saga man läser. Så invävda är nämligen namn och uttryck från både romersk, grekisk och nordisk mytologi att det bitvis blir lite fånigt.
Boken är skriven ur fyra personers perspektiv, och alla är skrivna i jag-form. Det här gjorde det lite svårt i början att komma in i boken, tillsammans med att detta är den fjärde boken, som följer efter en trilogi som utspelar sig tio år tidigare. Dessa två faktorer gör att det dels ges en ganska fattig visuell bild av de personer som berättar, dels är många av förutsättningarna och bakgrundshistorier tagna för givna.
Men boken är välskriven och man fångas upp efter en bit in i boken. Jag tyckte dessutom att alla fyra separata trådar var intressanta att följa, vilket långtifrån alltid är fallet.

Annonser

Tau Zero

tau_zeroPoul Andersson

Sense of wonder av galaktiska dimensioner i Poul Andersons klassiska Tau Zero.
Rymdskeppet Leonora Christine och hennes femtio man starka besättning ska färdas till en planet trettio ljusår bort. Man når ljusets hastighet, tiden i universum rusar i väg men besättningen ombord åldras enligt den gamla vanliga subjektiva mallen. Men ett interstellärt dammoln skadar skeppet, och det finns ingen möjlighet att hejda hastigheten. Årtusenden och galaxer rusar förbi, skeppet störtar mot själva tidens slut.

Det här är klassisk hård science fiction från 70-talet. Mycket fokus läggs på vetenskapliga förhållanden inom fysik och astronomi och det förklaras och divideras en hel del om det genom boken. Ett exempel är t ex titelns härkomst.
En rolig tvist är hur den framtida jorden skildras med Sverige och svenskarna i en central och styrande roll. Till skillnad från dagens mastodontböcker inom genren, med 800+ sidor och gärna i tre delar, så är den här kort – endast 192 sidor. Den stora skillnaden ligger främst i att karaktärerna betraktas mer utifrån och att vissa tidsskeden i storyn spolas förbi. Bra eller dåligt? Uppfriskande iaf.
Jag är dock osäker på om jag tycker att det känns trovärdigt att skeppet de färdas i genom tid och rum och massa(!) verkligen skulle klara det.

Temporal Void

voidPeter F Hamilton

Mitt i det stjärnomspännande Samväldet finns ett massivt svart hål. Det kallas Tomheten, och är ingen naturlig företeelse. Inne i det svarta hålet ryms ett märkligt universum som styrs av andra lagar än vårt. Det äter långsamt upp stjärnorna i galaxens mitt. En dag i en fjärran framtid kommer hela Vintergatan att ha slukats.
   År 4000 börjar en människa drömma om Tomheten. Han får anhängare som bildar en kult. De vill ge sig ut på en pilgrimsresa till Tomheten, där de tror att en underbar tillvaro väntar på dem. Icke-mänskliga stjärnfarare fruktar att resorna till Tomheten ska få det svarta hålet att vidgas. De tänker till varje pris sätta stopp för pilgrimernas rymdflotta, som redan har kastat loss och börjat segla mot galaxens centrum.

Peter F tar oss tillbaka till samma universum som böckerna Pandora’s Star och Judas Unchained. Förutom historiska referenser till de förra böckerna så återanvänds faktiskt flera karaktärer, trots att vi nu befinner oss 1000 år längre fram. Lite att ligga på latsidan kan jag nog tycka, att inte orka skapa ett helt nytt persongalleri. ‘Temporal Void’ är del två i en trilogi som inleddes med ‘Dreaming Void’. Parallellt med framtidshistorien – som vanligt fartfylld episk sf-action med brett persongalleri, varierande miljöer och ihoptvinnade öden – så får vi också följa Edeard som lever inuti ‘Tomheten’ (the Void). Tyvärr har den delen av storyn drag av fantasy, vilket jag inte alls går igång på – särskilt inte i kombo med sf. Så bitvis upplevde jag dessa kapitel som tråkiga transportsträckor. Dock nödvändiga att läsa eftersom dessa har koppling till resten av historien. Tack o lov att Gore Burnelli finns på plats iaf som frisk motviktsfläkt.

Betyg 4 av 5 ändå. Temporal är bättre än del 1, och nu ser vi fram mot den avslutande delen.