Portugal 2022

Resa med bil 18 juli – 10 augusti.
Sammanlagt 777 mil, via Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien.
Stopp i Dortmund och Saintes på nervägen, Créon och Mönchengladbach på vägen tillbaka.
Sammanfattning av själva bilresan tur och retur, längst ned.

Guimarães

är en stad och kommun i norra Portugal, 42 km nordost om Porto. Guimarães är känd som ”Portugals vagga”, platsen där första kungen föddes och där landets huvudstad låg på på 1100-talet. Staden har 118 362 invånare (2021).

Hotell: Hotell das Taipas, Caldas das Taipas, en natt.
Beläget en bit nordväst om Guimarães, där vid tillfället för vårt besök hela centrum verkade byggas om och rustas upp. Vägar var avstängda, omledda, uppgrävda och i viss mån obefintliga. Men resultatet kommer nog ge området ett lyft. Hotellet har sett sina bättre dagar. Särskilt allmänutrymmena är slitna, ett stort panoramafönster i foajén var sprucket och växterna trötta. Men rummet var helt ok, med gott om utrymme och balkong. Receptionspersonalen var mycket trevlig och hjälpsam. Frukosten godkänd.

På kvällen efter att vi checkat in, intogs middag på en liten restaurang vid torget i byn, där man utanför grillade fisk, lamm och fläsk. Högljutt frekventerad av lokalbefolkningen fick vi ändå plats vid ett bord inomhus, väldigt varmt. Servitrisen var inte särskilt bevandrad i engelska och vi ännu mindre i portugisiska, men en gäst vid bordet bredvid ryckte genast in och hjälpte till att tolka åt oss, gav lite tips och välkomnade oss. Denna långa bilfärden verkade imponera. Var detta den typiskt trevliga inställningen hos portugiser som man hört en hel del om? Mer om det senare… Senare tillbaka på hotellet bjöds det på en ljudlig grodserenad från en stor vattensamling mitt i ombyggnationsområdet. 🙂

Guimarães har åtminstone en huvudattraktion, vilket också var anledningen att staden hamnat på vår lista: den stora borgen Castelo de Guimarães, placerad mitt i stan. Den mäktiga borgen grundlades år 958, men fick sin nuvarande form i början på 1100-talet, med ytterligare tillägg på 1400-talet.
Dom Afonso Henriques ärvde borgen, och efter att ha besegrat morerna i slaget vid Ourique 1139 och utropat sig till kung, blev borgen den första hemvisten för Portugals regent. Han proklamerade Portugals oberoende av Kastilien 1143 och erövrade Lissabon från morerna 1147.
Vid parkeringen utanför borgen blev vi ”hjälpta” att hitta en bra parkeringsruta av en äldre dam som lullade omkring på parkeringen. Vilt gestikulerande dirigerade hon in alla besökare och förväntade sig så klart en peng för detta. Jag vet inte vad kursen för denna tjänst står i… 😐
Borgbesöket bjöd både på varm rundvandring (28-30 grader), utställningar och en VR-film som räddade dotterns upplevelse. Därefter lunch i centrum på en liten brasiliansk restaurang, innan det var dags att tillfredsställa dotterns behov av ett utlovat poolbesök. Bil ett par mil österut till några timmar på Parque Aquático de Fafe. Sanningen att säga var detta ett mycket välkommet inslag för samtliga, efter tre dagar i bil och en varm rundvandring, innan det var dags att åka de sju milen sydväst mot Porto.

Porto

är den näst största staden i Portugal, belägen i den norra delen av landet, cirka 6 km från floden Douros mynning i Atlanten. Staden har 1,4 miljoner invånare i hela storstadsområdet. Porto är en stad med livlig sjöfart och tillverkningsindustrier.

Hotell: Porto Riad Guest House, en natt.
Ett litet guest house inredd i marockansk/orientalisk stil med mycket färger och mönster. Förvänta ingen hotellstandard. Och ha koll på var gränsen går för ditt eget rum och den som ev delar badrum. Vi fick ett rum där det var svårt att låsa det egna rummet och där det var oklart om även hallen var gemensam eller inte. Ingen direkt grundlig genomgång när vi checkade in. Frukost köptes på cafét bredvid. Städningen kunde också varit bättre och AC saknades. Läget är en bra bit från centrum så bil föredrogs fram och tillbaka. Lätt att parkera på gatan utanför.

Porto har alltid framstått som en lite tung och dyster stad för mig, men överraskade väldigt positivt vid besöket. De stora nivåskillnaderna från floden och upp mot de höjder som staden vilar på gör mycket till den speciella karaktären. Det är mycket trappor och branta backar, men här frodas också mycket liv och rörelse, ända nerifrån kajerna och upp i centrala centrum. Staden delas i två av floden Douro, och sammanbinds av minst sju broar. De ligger på hög höjd över vattnet och ger svindlande utsikter. Den centralaste är väl Ponte Dom Luís I, som med sin imponerande stålkonstruktion inte bara bär upp promenadstråk på översta delen, utan också spårvagnar. På andra sidan ligger delen Vila Nova de Gaia, från början Cale, som under romarriket var själva staden, och Porto som från början var Cales hamn – Portus Cale. På Vila Nova de Gaia-sidan ligger de kända portvinshusen på rad efter varandra; Kopke, Sandeman, Quinta do Noval, Quinta do Portal, Niepoort, Cálem, Grahams etc etc…
För sin storlek och typ var staden ändå förvånansvärt lätt att köra i. Också här fick vi första kvällen omotiverat hjälp att hitta en parkeringsruta… Vi ägnade kvällen åt att strosa runt, titta i kvällsöppna affärer, känna doften av grillade sardiner (vilket vi aldrig åt), beundra utsikten från bron, och lite grann förundras över höjdskillnaderna, förekomsten av ruinhus mitt i centrum och det myllrande folklivet. Mycket trevligt och avkopplande efter den heta dagen i Guimarães.
Dag två passade vi på att ta en båttur på floden, besöka vinhusen och äta en riktig Francesinha, vilket blev en personlig favorit. Vi hade tänkt besöka bokhandeln Livraria Lello, men backade på det då det uppenbarligen blivit en sån attraktion så att man tar inträde och kön ringlade sig en lång bit ut på gatan.
Glass förstås, i form av gelato som i Italien, omsorgsfullt skulpterade som blommor på struten.
7,5 mil till Aveiro.

Aveiro

är en stad i norra Portugal, belägen vid atlantkusten. Staden är huvudorten i Aveiros kommun och residensstad i Aveiros distrikt. Aveiros kommun har 80 978 invånare. Känt som ”Portugals Venedig” för sina kanaler.

Hotell: Estalagem Riabela, Torreira.
Enligt uppgifter på Expedia skulle hotellet ligga i Murtosa, vilket fick vår GPS att leda oss helt fel. När vi ringde hotellet kunde receptionisten inte engelska. Não fala inglés? – det känns ändå rätt fattigt att ett etablerat hotell inte hanterar att kommunicera på engelska. Samma receptionist var dock väldigt trevlig och hjälpsam när vi väl anlände, men fortfarande inte på engelska. Skön pool och ett ganska trevligt poolområde. Känslan av hotellet var lite som ett äldre finmotell, placerat vid infartsvägen till Torreira.

Aveiro är känt för sina kanaler, och jag hade nog förväntningen att det skulle vara fler kanaler genom stan än vad det var. I vilket fall en välordnad och fin stad, med många fina hus. Vi tog den obligatoriska kanalrundturen, innan det var dags för mat och sen vidare till stranden Costa Nova. Där fick vi våra första Atlanten-dopp och kunde konstatera att jodå, det går alldeles utmärkt att bada längs Portugals västkust, även om det är uppfriskande. Med en temperatur på 30 grader så var det bara välkommet. Costa Novas strand är väl värt ett besök.
15 mil till Alcobaca…

Alcobaça

ligger 100 km norr om huvudstaden Lissabon. Staden har 7 009 invånare, kommunen har 56 688 invånare. Ortnamnet Alcobaça antas härstamma från arabiskan al qubba (”kupolbyggnad”).

Hotell: Santa Maria.
Centralt placerad i en backe framför klosterkyrkan, lätt att hitta med bra parkeringsmöjligheter både direkt utanför, i garage (kostade en liten slant) och en större låst parkeringsplats. Rummet bestod av en svit med två sovrum. Personalen var lite avslagen och frukostmatsalen hemskt slamrig, men frukosten helt ok. Hotellet erbjöd tvättmöjligheter av kläder, vilket i praktiken innebar att man kunde lämna in till kemtvätt för en saftig peng. Detta var något generellt för de hotell som skulle erbjuda tvättmöjligheter enl bokningsuppgifterna.

Att vi valde just Alcobaça hade mycket med placeringen i det område vi var nyfikna på att utforska. Nära avstånd till Nazaré, Caldas da Rainha och Obidos, västkusten och kanske inlandet. Lite nyfikna på själva Alcobaça var vi också, men blev inte så sålda på omgivningar och själva staden. En imponerande klosterkyrka och en trevlig huvudgata nedanför, men i övrigt en ganska dåligt efterhållen stad med många fallfärdiga hus och en öde landsbygd med mycket skog. Inget som kändes direkt lockande eller välkomnande. Vi får dock erkänna att vi inte utforskade mer av staden än själva närområdet runt klosterkyrkan. Kanske missade vi ett modernt centrum och fina stadsvyer?
Vi tog kvällsmiddag nere vid kyrkotorget, där maten var godkänd, men den äldre servitören muttrade för sig själv varje gång han servade oss. Förmiddagen efter blev vikt för ett besök i klosterkyrkan, innan vi bilade iväg till kust- och surfparadiset Nazaré.

Nazaré

Kusten kring Nazaré är för de flesta mest känd för de fantastiska surfmöjligheter som ges här. Många har säkert sett de gigantiska vågor som kan bildas här, pga den djuphavsgrav som ligger strax utanför kusten. Men framför allt den södra stranden som ligger direkt intill staden erbjuder också fantastiska sol- och badmöjligheter. Det lilla fortet och fyren som ligger längst ut på den branta höga klippan, erbjöd en imponerande utsikt och en utställning om surflivet och havet i närområdet. Tyvärr var det väldigt mycket folk på plats för dagen, så en parkeringsplats var omöjlig att hitta förrän i södra utkanten av stan. Där fick vi till slut badmöjligheter en stund innan varningsflagg hissades för höga vågor och kraftiga underströmmar. Kvällen avslutades på en restaurang i Foz do Arelho.

Caldas da Rainha – Obidos

Efter andra natten checkade vi ut från hotellet för att sikta mot Torres Vedras och passera Caldas da Rainha och Obidos på vägen, samt en snabbtitt i Peniche.
Caldas da Rainha är en lite större stad som erbjuder bl a shoppingcenter och arga poliser. Vi fyndade kläder och skor till bra priser (30-40% av svenska priser), åt lunch, drack väldigt gott kaffe, och fick sedan rejäla bannor av polisen när vi körde upp från parkeringsgaraget och svängde vänster – vilket GPS:en insisterade på att vi skulle göra. Polisen höll inte alls med och tutade argt på oss, gick fram och förklarade att vi var idioter som inte tittade på skyltarna och att vi hade tur som inte skulle få böter. Vi la oss platt och spelade de dumma turister vi var, och tog ut riktningen mot systerstaden Obidos…

… som var mitt inne i sin medeltidsmarknadsvecka. Så ett folkmyller mötte oss i den gamla och utsmyckade staden innanför murarna, med fanor, banér och utklädda krämare. Här provsmakades och inhandlades den första flaskan ginja, av märket Vila Das Rainhas. Obidos gav ett mycket trevligt intryck, säkert mycket tack vare den pågående marknaden, men också omgivningarna, Caldas da Rainha, närheten till kusten och Lissabon gör detta till ett område vi gärna söker vidare boende kring.

Torres Vedras

Kommunen gränsar till Atlanten och staden ligger 10 km öster om atlantkusten och 50 km norr om huvudstaden Lissabon. Kommunen är känd för sin vinproduktion och staden för sin årliga karneval. Kommunen har 79 465 invånare (2020).

Hotell: Stay Hotel Torres Vedras Centro.
Modernt med trevlig personal mitt i centrum.

Torres Vedras var också ett strategiskt val för att utforska omkringliggande omgivningar, bl a tog vi en tur rakt österut mot Alenquer. Alenquer i sig var inte det roligaste, mycket slitna gamla fallfärdiga byggnader mestadels placerad kring eller i en ravinliknande dal med en liten ringlande flod. Vägen dit föll oss däremot i smaken, med böljande odlingslandskap, små pittoreska byar och vinodlingar. Känslan i Torres Vedras vid tillfället var inland, men egentligen ligger orten väldigt nära kusten, så ett väldigt bra läge att sikta in sig på. Direkt charmig framstod den inte som, men fullt funktionell om än lite öde.

Ericeira

är ett fiskeläge och badort vid atlantkusten, i mellersta Portugal, 51 km nordväst om Lissabon.
Ericeira är en viktig turistort vid Portugals västkust, känd som ett av världens surfreservat.

Hotell: Chill Hill Hostel & Private Rooms.
Att välja ett hostel istället för ett hotell är egentligen ingen vinst. Framför allt för att prisskillnaden inte motiverar den skillnad i standard det innebär. För bara några hundra mer får man riktig hotellstandard, som är betydligt bättre i de flesta fall även om den skulle vara låg. Ett litet trångt rum utan riktig ventilation, delad toalett i korridoren där det var stopp i duschen och nyckeln passade dåligt, och fattig frukost man fick tillreda själv i ett delat kök. Engagerad och trevlig receptionist, skum och asocial person som huserade i köket…. Den utannonserade poolen var en allmän liten pool i bostadskvarteret där Chill Hill hyr in sig.

Att surfingkulturen var en stor del av Ericeira gick inte att undgå. Allt kretsade kring detta i någon form. Vilket tyvärr gjorde att man inte riktigt kände sig hemma i sammanhanget. Orten ligger jättefint med en lång och fin strand. Gott om liv och rörelse, men allt som sagt fokuserat på surfinglivet och vi hade faktiskt svårt att hitta en vanlig restaurang som var öppen mitt på eftermiddagen.

Dagen efter satte vi kurs mot Lissabon, och tänkte på vägen beta av Sintra, eller närmare bestämt Pena-palatset. Tji fick vi. Efter att vi lyckats boka biljetter för inträdet och börjat färdas upp för de branta smala bergsvägarna, blev vi till slut stoppade av en trafikpolis som upplyste oss om att vi inte fick fortsätta upp hela vägen med personbil, vägen var reserverad för enbart bussar och taxi nerifrån Sintra, något vi inte alls upplysts om när vi bokade biljetterna. Vi fick inte heller vända tillbaka samma väg mot Sintra, utan blev istället hänvisade att fortsätta i en helt annan riktning för att köra ner och runt hela berget och upp igen en helt annan väg. Det här skulle försena vår ankomst så vi missade vår bokade tid. Försökte förgäves boka av biljetterna via samma webtjänst som sålt dem, vilket de totalvägrade.
Så vi struntade helt enkelt i denna sevärdhet och styrde mot europeiska fastlandets västligaste punkt, Cabo da Roca. Det kan också vara den blåsigaste… Efter sedvanlig beundran av utsikten ut över Atlanten och de höga, branta klipporna, styrde vi vår färd vidare söderut längs kustlinjen mot huvudstaden och passerade då Estoril – inkl stopp på Boca do Inferno, som vid tillfället höll tyst – och Cascais. Hela denna kustlinje är väldigt trevlig men det är också tydligt att ett boende här, är för de riktigt välbeställda 😉

Lissabon

Lissabon (portugisiska: Lisboa) är huvudstad i Portugal och har ungefär 2,8 miljoner invånare i hela storstadsområdet. Lissabon är en av världens äldsta städer, och den näst äldsta staden i Europa (endast Aten är äldre). Namnet kommer från stadens förhistoriska namn Olissipo som förmodligen kommer ifrån proto-keltiska eller från keltiska. 1256 blev Lissabon Portugals huvudstad. Under Portugals upptäcktsresor och koloniala expansion kom Lissabon att bli Europas största och viktigaste handelsstad fram till mitten av 1600-talet. Stora delar av staden ödelades 1755 av en kraftig jordbävning och efterföljande tsunami, vilket direkt tros ha kostat mer än 30 000 människoliv.
Stadens historiska centrum ligger på sju kullar, vilket gör att många gator är rejält branta och att olika stadsdelar ligger på olika nivåer förbundna med trappor och hissar. Lissabon har flera universitet och högskolor, nationalteater, opera och förnämliga museer.
Väster om Lissabon ligger de populära badorterna Estoril och Cascais. I Estoril finns även Europas största kasino.

Hotell: Ibis Lisboa Alfragide.
Enkelt att ta sig till och från i hygglig närhet till stadsdelen Belém, enkelt och gratis att parkera. Dock inte gångavstånd till innerstaden. Inget som helst fel på hotellet som sådant, men receptionspersonalen kan ha varit bland det lamaste jag stött på. Gömda bakom en plexiglasskiva står man med trött, avmätt blick, iförd ansiktsmask och mumlar på dålig engelska. Service och kundfokus är okända begrepp. Förhoppningsvis var just den individen inte representativ för hotellet i stort. Dock var det henne vi hade oturen att hela tiden möta. Vid den här tidpunkten slog det oss också att snittkunskapen i engelska fortfarande är ganska dålig i Portugal. Och man har också den ganska dåliga ovanan att prata vidare på portugisiska trots att man talat om för dem att ”Eu não falo português – fala inglés?” Vid nåt tillfälle när jag var på lite trött humör och fått nog av detta började jag prata svenska med dem istället. Vilket förstås inte hjälpte situationen alls, men förhoppningsvis kanske poängen nådde fram… eller inte.

Vi besökte Lissabon 2010. Det blev nu ett kärt återbesök. Så till den grad att vi valde att komma tillbaka ytterligare en extra vända under några dagar, senare denna resa. Den förra resan under fyra intensiva dagar hann vi nästan med alla obligatoriska sevärdheter. Denna gång tog vi det lite lugnare och ville mer känna av stadens personlighet och kanske lite mer dolda tillgångar. Något som nästan direkt mötte oss var en mängd renoveringsarbeten mitt i centrum. Och vi la också märke till att det vi reagerade lite negativt på 2010, att en hel del gamla fina byggnader stod och förföll, nu bytts ut mot upprenoverat och restaurerat skick. Mycket positivt att se.
Lissabon är en stor och myllrande stad. Ständigt mycket folk i rörelse, dag som natt. Gammalt möter nytt, kultur möter kommers, het stad möter vattnet. Staden lever.
Vi upptäckte att Uber var ett utmärkt sätt att ta sig runt i staden. Vårt första hotell låg ju en bra bit från centrum, men det var inga som helst problem när man enkelt och billigt kunde beställa privat biltransport när man behövde.

Efter trånga, varma gränder, långa trappor och pampiga katedraler, var det dags att ta en Uber förbi hamnområdet ut till Oriente. Fantastiskt god bacalhau med immande kall vinho verde på D’Bacalhau innan shopping bonanza i galleria Vasco Da Gama. Kvällen avslutades tillbaka i centrum med promenad nerför Avenida de Liberdade och kalla drinkar på gågatan ner mot Praça do Comércio. Efter frukost dag tre styrde vi färden söderut mot Setubal, men först ett stopp vid ikoniska Cristo Rei på andra sidan Tejo i Almada.

Setúbal

är en hamnstad och kommun i sydvästra Portugal, belägen på den norra banken av Sadoflodens mynning, omkring 40 kilometer söder om huvudstaden Lissabon. Den har cirka 98 100 invånare (2011).
Trots att industrin alltid har varit viktig för staden, fick den en ny möjlighet inom turismen då den närliggande kusten erbjuder vackra stränder och natur. En koloni med delfiner lever i Sadofloden, och över floden från Setúbals sida ligger halvön Tróia, där flera högklassiga turistanläggningar ligger.

Hotell: Novotel.
Ett bra hotell med fint poolområde och bra service, förutom en något överdrivet krånglig procedur att få ett bord vid frukosten. Ligger en bit ovanför centrum men ett stenkast från ett stort shoppingcenter. Bra parkeringsmöjligheter.

Setúbal är en fiske- och hamnstad, utan nån direkt turistcharm. Det ligger en del restauranger nere vid hamnområdet och vi fick en riktigt god fiskmiddag serverad vid en av dem. Vi ska dock erkänna att vi varken utforskade själva innerstaden ordentligt eller befann oss riktigt i centrum, utan istället gjorde avstickare till närliggande orter och områden.
Mitt emot staden ligger halvön Troia där det turistiska samlats, mycket pga de stränder som sträcker sig längs både in- och utsida av halvön. Väster om stan ligger stränderna vid Arrábida och söder om hittar man Comporta och Melides.

Comporta

På vägen till Comporta gjorde vi en liten avstickare till Alcácer do Sal, en lite sömnig plats. Tog en kaffe och lite dricka, innan vi åkte vidare. Två mål för dagen; dels stränderna vid Comporta, vilka var helt fantastiska och bjöd på härliga bad och soltillfällen och en god lunch vid stranden, dels skulle sambon få rida längs stränderna vid Melides på den inhemska Lusitanon.
Här stötte vi då på vår andra besvikelse för resan. Arrangören av ridturen levde inte alls upp till förväntningarna och det som utlovats. Inte lusitanohäst. Oengagerat och avkortat, en sakta skritt till och från stranden där guiden mest pratade i sin mobiltelefon under ridturen. Sen direkt tillbaka eftersom guiden var trött och hade ont i sin fot. Utlovade 1h45min blev c:a en timme. Då hade jag ändå flera gånger stämt av och fått försäkrat att en erfaren ryttare skulle få galoppera längs stranden. Arrangören har fått väldigt blandade recensioner, men vi kan alltså inte alls rekommendera Passeios a Cavalo Melides. Det finns andra liknande tjänster i området som säkert levererar mycket bättre.

Tróia

Tróia bjuder på finfina långa sandstränder, men ganska kallt och strömt vatten, då det utgör mynningen in till floden Sado. Här finns flera lyxiga hotell och golfbanor. Ut till den långsmala sandremsan som utgör halvön kommer man antingen via knallgrön färja från hamnen i Setúbal, eller bilväg söderifrån.

Efter en skön mellanlandning som ändå vistelsen i Setúbal och hotell Novotel innebar, så var det dags att bege sig österut inåt landet, mot min mors gamla födelsestad Évora…

Évora

ligger 100 km sydöst om Lissabon och är huvudorten i kommunen Évora, vilken ingår i distriktet Évora, Alentejo. Évora har kvar delar av sina gamla stadsmurar, och rymmer en mängd byggnader och minnesmärken från såväl romersk som arabisk tid. Kommunen har 56 596 invånare (2020).

40 graders värme slog emot oss när vi öppnade bildörren på parkeringen utanför hotel Dom Fernando. Så det enda att göra var att checka in, byta om för bad, och ta en plats nere vid poolen. Hotellet andas 60-70-tal och skulle behöva en modernisering av de allmänna utrymmena. Ändå fullt funktionellt och särskilt poolområdet var välkommet i värmen. Frukosten ok, poolbaren behöver ett lyft.

Först framåt kvällen kunde vi bege oss ut för att utforska omgivningarna. Från hotellet korsar man först en stor öppen plats, som vi förstod tidvis används till marknader, festivaler, och andra jippon. När området stod tomt som nu, så gav det ett lite konstigt, övergivet inslag i stadsbilden. Men på andra sidan området kommer man fram till stadsmuren som omgärdar de äldre delarna av centrum. In genom en öppning och uppför en sluttande gata, så kommer man upp till ett centralt avlångt torg. Vi slogs av att staden var oväntat väl i ordning, med övervägande fina och välhållna byggnader. Lite vidare rundvandring tog oss till det gamla romerska templet Templo romano de Évora som står på ett av torgen, ett av Évoras kändaste landmärken. Trots att det fanns gott om restauranger var det svårt att hitta nån som hade plats för oss för kvällen, så till slut gick vi tillbaka till torget Praça do Giraldo där vi fick i oss riktigt god pizza och mängder av välbehövlig dryck.

Dagen efter var det dags för ett besök till bl a Capela dos Ossos – benkapellet – som är en byggnad som invändigt klätts med ben och skallar från människor som önskat få sin sista vila där.

Efter benkapellet och ett besök på det lokala museet, blev det vid mitt på dagen åter igen för varmt för att göra nåt annat än poolhäng. Framåt kvällen letade vi oss in till stan igen, till restaurang O Antão, där vi fick möjligheten att äta riktigt god, bondrustik mat, typisk för regionen.

Évora som stad var som sagt en välordnad och trevlig stad. Det enda som saknades var ett större vattendrag eller direkt närhet till kusten. Hade det funnits hade vi även här kunnat tänka oss att leta semesterboende.

Lissabon – igen

Nu hade vi kommit ganska långt på vår resa, och det var dags att besluta om vi skulle fortsätta söderut en bit, eller börja vända tillbaka uppåt. Vi valde att ta ytterligare några dagar i Lissabon, där vi bl a kompenserade hästdebaclet i Melides med ett besök på Escola Portuguesa de Arte Equestre, ridkonst i den högre skolan. Så klart lite extra shopping, äta, stadsvandra och dricka ginja. Hotellet denna gång blev 3K Madrid.

Fátima

en stad och kommundel i centrala Portugal, 30 km sydöst om Leiria och 130 km norr om Lissabon. Den ligger i kommunen Ourém i distriktet Santarém och har 13 212 invånare (2021).
Fátima är Portugals viktigaste vallfartsmål. Varje år kommer stora skaror pilgrimer för att högtidlighålla den påstådda uppenbarelsen av Jungfru Maria för tre herdebarn 1917. På platsen finns nu en basilika byggd i kalksten i nybarock stil med ett 65 m högt torn och en öppen plats stor som Petersplatsen i Rom.

En ort som helt och totalt kretsar kring det påstådda miraklet. I spåren av detta har en utpräglad och smaklös kommers utvecklats, där framför allt madonnastatyer i alla storlekar, färger och former säljs som souvenirer. Vi gjorde en avstickare på kvällen till huvudorten Ourém, och insöp inlandets kulliga naturlandskap.
På vägen därifrån till Coimbra skulle vi också passera områden som härjats av skogsbrand.

Coimbra

Anrik universitetsstad i Portugal på floden Mondegos norra strand med närmare 143.052 invånare (2011). Staden anses, tillsammans med Braga, vara Portugals tredje viktigaste stad och spelar rollen som viktigaste stad i landets centrala delar. Portugals huvudstad mellan 1139 och 1260, och har ett viktigt arkeologiskt område med ruiner som dateras tillbaka till när staden var en romersk stad under namnet Aeminium. Coimbra utvecklades till ett viktigt kulturellt centrum, mycket tack vare Coimbras universitets grundande 1290. Universitetet är ett av de äldsta i Europa och lockar studenter från hela världen.

Coimbra är en fin stad, med den slingrande floden Mondego centralt, och bebyggelsen som sträcker sig längs och uppför de delvis branta sluttningarna. Det finns mycket gammal bebyggelse med trånga gränder, som beblandar sig med nyare arkitektur, bl a en lång gångbro över floden. Vattendraget gör oerhört mycket till att staden känns trivsam och luftig, trots att den ligger en bit in i landet. Hade Coimbra inte legat så långt norrut hade vi nog kunnat tänka oss ett semesterboende i dess närhet. Nu blir det väldigt långt från Lissabon, då ligger Porto närmare som storstad.
Tyvärr fanns vare sig tid för universitetsområdet eller nån av de gamla romerska ruinerna att besöka. Efter en natt på hotel D.Luis var det dags att definitivt styra kosan hemåt igen.

Det supertrevliga portugisiska kynnet som nämns titt som tätt i reseskildringar då? Ja, som ni kanske förstått är vår upplevelse lite blandad. Så länge det var vanligt folk man mötte så levde de verkligen upp till att vara hjälpsamma och trevliga. När det kommer till personer i nån form av kundbemötande eller officiell position blir det lite blandat. Kanhända är de rätt blassé ibland på dumma turister från både när och fjärran. Kanhända är de ibland bara fel person på rätt plats.

Bilresan

Bilen

Vår Renault Laguna III från 2011, bensin/etanol, höll ihop ända hem. Dock från att vi kom tillbaka till Frankrike på hemresan så började vi höra ett skrapande ljud från framvagnen som gjorde oss rätt nervösa. Ljudet blev allt högre dagen efter när vi körde mot stoppet i Tyskland. Kunde vi hålla en hastighet mellan 115 och 125 så lät det som minst, annars ganska öronbedövande. Första tanken som slog mig var att det kanske var ett framhjulslager som var på väg att ge sig, vilket inte hade varit bra alls. Vid ett mackstopp i Tyskland så testbromsade jag rätt kraftigt och kunde då konstatera att det nog istället var skrapljud från bromsarna i höger fram. Det kändes betydligt tryggare då bromsverkan inte avtagit och att hjulet nu i så fall inte riskerade att falla av. Det visade sig sen vid besök på verkstad hemma i Sverige att det mycket riktigt var både bromsskiva och belägg som behövde bytas. Förmodligen kan detta orsakats av att vi körde fast rätt rejält när jag parkerade nere vid en sandstrand och där hjulen grävde ner sig ordentligt i fin strandsand, innan vi till slut lyckades komma loss. Mängden sand som drogs in mellan skivor och belägg kan knappast varit nyttigt.
Förutom detta skötte sig bilen utmärkt, både genom 40 graders värme, bilköer och expressfart. Uppför och nerför branta berg genom Baskien, stadstrafik i branta kullerstensgränder i Porto och usla vägar i Belgien, så reste vi bekvämt, svalt och förhållandevis tyst. Tre personer med packning för tre veckor, samt medköpt gods på tillbakavägen – det gick på det hela taget alldeles utmärkt.

Vägar och trafik

Vägarna i Danmark är riktigt bra. Släta och tysta. När man kommer av färjan i Püttgarden blir därför betongplattorna i Tyskland desto obekvämare och otrevliga att köra på. Och i Tyskland (iaf västra) är det dessutom många vägarbeten som skapar långa köer, smala filer och ett behov att ha full skärpa påslagen när man kör. För det beryktade autobahn med fri fart kommer så småningom. Detta visade sig inte vara så bökigt som en del ville varna för. Vägarna med fri fart var (jag tror utan undantag) trefiliga, och det var bara i den tredje filen som farten verkligen anammades som fri. I mittfilen kunde man lugnt marscha i 120-140. Filen längst till höger kördes av långsammare fordon. Det var egentligen bara när man skulle köra om nån i mittfilen och därför behövde gå ut i tredjefilen som man behövde vara snabb och uppmärksam. Klar kust så långt man kunde se bakåt, påbörjad omkörning – stor BMW-suv i backspegeln från ingenstans som blinkar med hellyset. Så mittfilen iz da shite.
Via Belgiens fullständigt urusla vägnät kom man sen in i Frankrike, som har riktigt fina och breda motorvägar. En fröjd att köra på. Tills man kommer till utkanterna av Paris och trafiken blir fullständigt kaotisk, anarkistisk och köad. Och mellan köerna som i stort står still i tre fyra filer, sveper motorcyklar förbi i hög fart bara centimetrar från backspeglarna, ofta med någon på skjuts.
Efter Frankrike kommer Spanien, och passagen genom västraste delen av Pyrenérna är fascinerande och vacker. Långa tunnlar genom höga branta berg, djupa gröna dalar, och baskiska vägskyltar man inte kan uttala 😉 . Här sjönk också temperaturen från uppåt 40 grader till strax under 20 och regnet började falla. När man sen kom ut på de spanska slätterna rättade vädret upp sig igen. Spanska vägar är inte dåliga, men heller inte jättebra. Framför allt används en grov asfalt som får det att brumma i bilen ganska ordentligt. Så när man passerade gränsen till Portugal var det skönt med jämn och fin asfalt igen – bra vägar.

Trafikkulturen är helt klart annorlunda i olika länder. Det som utmärkte sig i Portugal var att man gärna lägger sig tätt bakom, utan att vara ett dugg intresserad av att köra om. I stadsmiljö tutas det friskt på den som man anser är i vägen eller för långsam – undantaget om du slår på varningsblinkern. Då kan du i stort sett ställa dig var som helst, hur som helst, lämna bilen och springa ett ärende, och omgivande trafik kommer tålmodigt vänta tills du är tillbaka.
För att få ner hastigheten i tätbebyggt område har man placerat ut rödljus som strategiskt tänds beroende på vilken hastighet du håller. Över 50-55, och du får rött och får vackert stå och vänta en stund. Vägar utanför tätbebyggt, oavsett hur små eller vilket skick, håller 90.

Kostnader

Man förfasar sig ofta här hemma hur dyrt bensin och diesel blivit och vilken mängd skatt som lagts på varje liter. Dock märkte vi när vi åkte västerut genom Europa, att vi inte sticker ut så mycket som man ibland vill göra gällande. När vi lämnade Sverige har jag för mig att literpriset på bensin åkt upp till 23-24 kr efter Ukraina-kriget. I Danmark kostade det 26. Tyskland låg på c:a €2-2,10, och med en eurokurs på över elva kronor så landar detta på c:a 23 kr. Något lite billigare i Frankrike, något lite dyrare i Spanien, och c:a €1,90-2,10 i Portugal under de veckorna vi var där.

Tillkommer ju då det här med vägtullar. Något som om jag minns rätt vara ganska överkomlig kostnad på i Frankrike, ganska dyrt i Spanien, och tillbaka till överkomligt i Portugal. Det var dessutom ganska lätt att låta GPS:en välja tullfria vägar när vi kuskade runt i Portugal och kanske ändå hellre ville se omgivningen från mindre vägar.
Totalt fram och tillbaka tror jag vi la c:a 2000 kr på vägtullar, inkl Öresundsbron.